Hjalmar Bergman: Markurells i Wadkping 

F mnniskor i Wadkping ha s illa brukat sin ungdom och mandom att de p ldre dagar ndgas betvivla en rttas existens. Lektorn i historia, Ivar Barfoth, var icke heller ngon kta Wadkpingsbo och desutom tillhrde han den Markurellska kretsen. Allt dligt eller misstnkt hade en viss bengenhet att samla sig kring herr Markurell, som ven han var en utsocknes. Sdana mn fostras icke i Wadkping. 

Likvl mste slktena Markurell och Barfoth hava tidigare frbindelser med staden. I hrnet av Vedbotorget och Klockargrnd ligger ett lgt, lngt gammlat hus, som av lder kallas Markurellska huset. nnu s sent som i brjan av ttiotalet gdes och beboddes huset av en frken Markurell. Hon hade hos sig en svagsint gosse, som var hennes son eller systerson, ovisst vilket. Man vet ver huvud taget mycket litet om frken och gossen. Blott det, att frken varje lrdagskvll klockan sex spelade koraler p en kammarorgel och att gossen samtidigt satt i ett fnster t torget och grt. 

Varfr han grt r obekant. Men barnen frn kvarteren kring torget brukade samlas p gngbanan utanfr fnstret. De gjorde icke narr av den grtande, svagsinte gossen, vilket hade varit synd, de endast betraktade honom. Ackompanjerad av orgeln grt den stackars gossen s ihrdigt och trofast, som om han trots sin hjrnas svaghet hade frsttt, vilket nje han beredde de kra sm kamraterna p andra sidan rutan. En dag kom en ngel frn himlen och hmtade honom. Det skedde just en lrdag strax efter klockan sex, d frken Markurell spelade koraler och gossen grt. Barnen voro mangrant frsamlade. Nr de blevo ngeln varse, stego de ngot t sidan s att han kom t att ppna fnstret och lyfta ut gossen. Med gossen tryckt i sin famn svvade ngeln snett ver torget, vilade en stund p domkyrkotuppen och fortsatte sedan frden mot det osynliga. Barnen underskte torgets gr stoft och funno mycket riktigt svarta stnk, spr efter gossens trar. In i det sista hade han grtit. Barnen ropade in genom fnstret till frken Markurell, som alltjmt spelade koraler, att en ngel tagit hennes gosse. Drp gingo de hem, glada ver vad de bevittnat men p samma gng missnjda med att de icke vidare skulle f se gossen grta. Mdrarna trstade dem med, att den svagsinte gossen nu vunnit sin befrielse. Och ehuru det ju snarare var en trst fr honom n fr dem, funno de en viss tillfredsstllelse i medvetandet att en liten kamrat icke lngre led. 

Frken Markurell slde kort drp sin grd till hradshvding de Lorche, som redan d var en stor matador. Han i sin tur slde den ett par decennier senare till H. H. Markurell och skall, psts det, ha tjnat runda hundra tusen p affren. 

Berttelsen om den grtande gossen hnger mhnda p ngot stt samman med en annan berttelse, i vilken bde namnet Markurell och namnet Barfoth frekommer. Fr vid pass hundra r sedan skall det ha funnits en gosse Markurell och en gosse Barfoth i staden. Deras frldrar och vriga frhllanden knner man inte till, men man vet att de voro gymnasister. En dag skall gossen Barfoth ha sagt till gossen Markurell: Om vi g upp i kyrktornet och om vi sticka ut en planka genom stra torngluggen och om du str innanfr och hller i plankan och om du lovar att inte slppa den, s ska jag g ut p plankan och ta kajungar. Gossen Markurell gav genast med hand och mund lfte att vara honom behjlplig - en lmplig planka brts loss frn ett avsides liggande uthus och planen verkstlldes till plunkt och pricka. Nr nu Barfoth krupit ut och rest sig p kn p plankan, som sviktade en smula, frgade Markurell hur mnga ungar det fanns i boet. Det fanns tre. Och hur vill du, att vi ska kunna dela tre ungar, frgade Markurell. Barfoth svarade: Eftersom jag lper all faran och har det strsta besvret, r det rttvist, att jag fr tv och du en. Markurell genmlte: Jag vet inte, om det r rttvist eller ej, men jag vet, att om jag inte fr alla tre ungarna s slpper jag plankan. Hrom tvistade de en stund och Markurell skte beveka sin kamrat genom att lta plankan guppa upp och ned, som d man gungar bock. Barfoth anvnde tvistetiden till att hva in kajungarna, vilkas frldrar piskade hans ansikte med sina vingar och tillkallade andra kajors hjlp med glla skri. Slutligen frstod Markurell, att Barfoth var obeveklig, varfr han slppte plankan. 

Nu r att mrka att den tidens gymnasister eller som de ocks kallades djknar stndigt buro lnga, sida kappor, antagligen liknande den rundskurna kappa som gamla frken Ruettenschld vid Klostergatan br n i dag. Barfoth fll, men vinden fyllde genast hans kappa och gjorde drav en sorts ballong. Med en kajunges smala, bara hals i vnster hand och tv i hger seglade Barfoth, fljde av den ilskna kajflocken, tvrsver klockargrdens tak i riktning mot skolgrden, dr han slog ned i en hg alm. Att drifrn taga sig ned p marken var naturligtvis en enkel sak. Men det underbara i denna rddning skall s ha frkrossat Markurell, som sg den frn tornfnstret, att han icke kom sig fr att krva ens den kajunge, som dock rtteligen tillhrde honom. Berttelsens trovrdighet styrkes drav, att almen p skolgrden alltjmt kallas Barfothens alm. 
