Elfred Berggren: Robotarnas Gud 

Innan det kan bli vr, mste det ha varit vinter och hst och sommar och vr mnga gnger frut, tnker jag. Men det r underligt huru litet jag egentligen mrkt av det. Jag har gtt omkring p laboratoriet, jag har tolkat tusentals preparat i mikroskopet, jag har lst och skrivit och tnkt, jag har med ett ord arbetat, det r faktiskt flera r som jag inte tittat upp frn arbetet, tycker jag, dag och natt, och sommar och vinter ha glidit frbi utan att jag mrkt det p annat stt n att ibland dagsljuset har rckt lngre p eftermiddagarna, ibland mindre lnge. En dag som i dag vet jag mig inte ha upplevt p mycket lnge. Jag antar, att en bjrn, som kryper ut frn sitt vinteride, skall knna ngot liknande. Jag r som berusad av luften och solen, och den friska vrstormen kommer mig att tnka p sjn och en god segelbt. 

Jag kramar kppen och tar ut stegen p vgen, som hr ligger vt och smrjig i skuggan av ett skogsband, jag plumsar genom plarna utan att bry mig om att leran stnker hgt upp p byxbenet - en skolpojke som rymt frn skolan. 

Vid vgkanten ser jag en liten rrande scen. Snn ligger kvar i ett band, och ett litet stycke framfr bandet, bara tre till fyra meter, ha de frsta krokus stuckit upp sina klara huvuden. Det r alldeles frvnansvrt hur liten latituden mellan dden och livet i sjlva verket r. Hr r den tre till fyra meter. Vren r en kraftig stimulans. Och om den frmr vcka blommor nstan inne i isen, d r det ingenting frvnande, att den vcker mig inne p ett laboratorium. 

Det behvs bara att man skall g ut en dag som denna fr att man skall bli full av argument mot Ritter. 

Ritter r en idiot. Det vill sga egentligen r han bermd professor i Berlin och framstende biokemist, men i ett avseende r han idiot likafullt. Jag har gtt ngon tid och samlat material mot hans senaste uppsats, men om jag bara finge ta honom med mig ut en sdan hr dag i naturen, skulle det inte vara ngon konst att visa, huru fel han har. 

Ritter har begtt samma fel som s mnga andra fre honom, nmligen att tro, att livet och ggvitan r samma sak, drfr att det ena alltid frutstter det andra. Det r visserligen sant, att vi inte kunna ge en verklig definition p livet, det enda vi kunna sga r att utan ggvita - intet liv, men drav fljer vl knappast omvndningen: s snart det finns ggvita finns det liv. Det r det han tror. Och han tror, att han skall bli i stnd att bygga upp ett ggvitemne p sitt laboratorium, som r s komplicerat att det lever. Framstlla liv p laboratorium. 

Vore han med mig i dag skulle han begripa, att livet inte r ett statiskt problem, som han tror, utan ett dynamiskt. Att hans ynkliga lilla laboratorium inte rcker till fr att gra, vad naturen sjlv kanske behvt rmillioner att lska och piska, att svettas och frysa fram. Att livet r ngonting, som den dda materien varit tvungen att lra sig i naturens skola, och att de enda elever, som voro nog intelligenta att lra sig leva, voro de urceller, som gvo upphov till oss som leva nu. Att det behvs ett tlamod, som strcker sig ver geologiska tidsldrar fr att lra ngon leva, som inte redan gr det. Och det tlamodet tror jag inte ens titulus Ritter besitter. 

Jag skms nstan fr mig sjlv, dr jag strvar vidare i solskenet, fr att jag tagit i s hrt med den stackars Ritter, som kanske i sjlva verket r en hedersprick. Men just nu tycker jag problemet ligger s klart, att dr inte finns ngra dunkla punkter, och varfr skall han d ha andra sikter n jag. 

Kanske det inte r riktigt bra att isolera sig p ett laboratorium, som jag gjort fr s lng tid. Man blir bitter i argumenteringen. 
