Oscar Levertin: Livets fiender 

Vid ingen tidpunkt av ret giver en promenad genom Stockholm en sdan stmning av tungsinthet som i hstflyttningen. Det vilar en oemotstndlig melankoli ver himmelns regnmoln, den dvna oktoberluften och dimman, som hljer de fuktdrypande husvggarna med sin vitgr vv. Hela staden vimlar av mnniskor med bekymrade anletsdrag och hemlsa miner, av tjnstflickor, som till nya matmdrar verflytta sin klumpiga byr och sin gldjetomma existens, av lantfolk, som strmmat till frn bygderna fr att ska tjnst och nu brande p sin ltta packning irra kring gatorna med ett p en gng nyfiket och bortkommet uttryck ver dragen. Lnge stanna de i gathrnen: flickor med svarta sidendukar ver lingula hrtottar och drngar med kasketter p runda huvuden stanna dr beklmda och undersamma infr denna aldrig slutande labyrint av vgar. Framfr de verlupna kommissionskontoren, dr de i regnet st och vnta p sitt de, ro stadens frtroendemn dem till mtes, vrvaren och vrdinnan, som hyr ut enskilda rum. 

verallt varsnar man flyttsaker. De fylla portvalven, slngas vrdslst upp i vagnar med hga sidorcken och kras lngsamt bort genom dimman. Det r de rika salongernas utskta lyx, stickande fram genom inpackningen, med brckliga former och mtlig frg, och det r plgsamt att se all denna frnma elegans av siden och frgyllning ute p den smutsiga gatan i oktoberdagens gr luft, plgsamt som att mta i tiggarlumpor och vanstlld av ndens skabb den frfinade ttlingen av en gammal slkt. Det r vidare alla dessa rvda familjeinventarier, som mer n andra mbler samla kring sig minnen av ett hem, ldriga lnstolar och skp, som i decennier sttt och gonat sig i samma vinkel av ett rum. Ens ga mmar fr dem, dr de slpas ikring p gatorna, som fr gamla mnniskor, vilka tvingats lmna den lugna spiselvrn, deras lderdoms sista krlek. Det r slutligen, verallt vart man tittar, dessa massor av uttjnta husgerd, av luggslitet och lemlstat bohag, som mitt i dagsljuset utbreda den gradskala av nd och armod, som hemmen eljes dlja inom sina vggar... 

Otto och Annie vandrade i middagsstunden en dylik flyttningsdag genom gatorna. All denna oro och rubbning, all denna fattigdom, oblygt blottad fr var frbigende, fyllde deras brst med missmod. Det var drfr nstan med vlbehag, som de lmnade de folkrika farlederna med deras oundslippeliga scener av vlan och bekymmer och trdde in i den tysta Humlegrden. Den gamla parken lg dr duven i den tunga dimman, oberrd av allt flyttningsbuller runt omkring. Drinne i stillheten under kronorna, i ensamheten mellan de gamla stammarna dmpades den bittra knsla av att livet ingen ro och ingen varaktig stad ger, som detta flyttningslarm vckt till liv i de bda ungas hjrtan. Den dmpades till en sorgsenhet av mildare art, en blid smrta, nstan ljuv att bra, nr man var tv. Lnge och vl gingo Annie och Otto hrinne i de disiga allernas vrme och talade stilla samman om livets mnga trista och oundvikliga ting: om pannor, som fras, och hr, som grnar, om ord och smekningar, som skola frgtas och frg, om n mnniskan fyller dem med all sin varelses rikedom. Och de undrade, varfr dagarna skulle rinna bort som sand genom ens fingrar, varfr vart flyktigt och soligt nu s fort skulle skymmas av ett grtt i morgon, varfr allt skulle sndras och krleken sjlv till sist skilja t s bittert. Men vemodet ver deras stmmor var icke s tungt, utan blitt och resignerat, liknande en kyss vxlad genom trar. , n skulle det drja lnge, innan lderdomen klappade p deras drr, mnga, lnga r med msesidig morgonhlsning och msesidigt god natt, innan blick frgves mste leta efter blick. 

S tnkte de, och sjlva luften drinne i parken inbjd till att g och klema med sin smrta. Den var tung av blitt kvalm frn vt sand och blad i frmultning, och dimman flt mot kinden, ljum som vattenngan frn ett bad. Det rdde drinne bland trden liksom en paus i hstens stora frdelseverk. Helt visst, allt det frfrliga skulle komma, regnet, som piskade, sn, is och den stora dden. Naturen skulle snart ligga dr vanmktig, en frstenad Niobe, som i stum frtvivlan ser all sin stolthet d fr vinterns pilar. Men nnu fanns en illusion av liv, nnu buro grenarna lv med hektisk rodnaad och brnstensfrgad glans, nnu lyfte sig frn den vissnande vxtligheten en doft stark som stman av vermogen frukt. 
