Leon Larson: Samhllets fiende 

Under tvenne r hade Magnus vistats i Stockholm, och under denna tid hade han levat fr sig sjlv och utvecklats till en folkskygg enstring. Inga vnner hade han och dem han skt fick han snart avsmak fr. Men dessa r lste han mycket och det gjorde sitt till att han blev s isolerad som han var. 

Men bckerna gjorde honom ven till en drmmare och utvecklade, kanske till skada, de anlag fr mrkt grubbel vilka han rvt av slkten. Men det skadligaste var att hans bcker flyttade honom frn den vrld, i vilken han levde, till en annan som endast existerade i vissa drmmares hjrnor. Det gjorde att Magnus blev oduglig fr det praktiska livet, omjlig fr timmens arbete och okunnig om det som var att ta p. 

Han levde i det bl och hans vrld var papperet med de svarta typerna, vilka voro grundpelarna fr den jord han byggt t sig. Bcker och drmmar voro huvudsaken, och allt annat var av noll och intet vrde. 

Men detta frhllande kunde icke i lngden fortg. Det kunde han frsts icke sjlv frst ven om det yttre livet pockade aldrig s mycket. Var gng han rkade i kontakt med verkligheten fick han ett hrdhnt slag, att han vaknade till besinning, men endast fr en stund, sedan sjnk han ter in i sin drmvrld, med n strre frakt fr livets ptagligheter n frut. 

Men bckerna hade gjort Magnus missnjd, icke med bckerna, utan med sig sjlv och vrlden omkring honom. Varfr kunde han icke gra klart fr sig. Han skte vl orsaken, men fann ingen, som var fullgiltig. D han ngon gng trodde sig ha funnit lsningen p gtan visade det sig frr eller senare att den var grundfalsk frn brjan till slut. Som vanligt skte han sin trst i bckerna, men dessa motsade varandra, som vanligt. Den ena boken slog ihjl den andra, med samma klara bevis, som den dr fregende anvnt fr att bevisa motsatsen. 
Vad skulle han tro och vad skulle han hlla sig till? Bckerna talade alltid sanning, s trodde han tminstone. Detta gjorde att han ofta bragtes till frtvivlan, och mnga voro de ntter som han lg smnls och grubblade ver det problem som bestormade hans frpinade hjrna. 

Det var med sin egen tillvaro Magnus var missnjd. Han kunde icke inse orsaken till det elndiga liv han levde. Vad var det fr mening i att dagligen och stundligen slita ut sig i en fabrik, utan gldje fr sig sjlv, men vl fr andra. Vem bar skulden till det, ty icke var det han sjlv, s lngt kunde han tminstone lsa problemet, men lngre kom han icke. Han frskte kasta skulden p andra, p fabrikanten, arbetsgivaren och andra som stodo ver honom och som han sg drogo frtjnst av hans arbete. Men d han vid nrmare eftertanke besinnat sig frstod han att orsaken icke var deras utan att den mste ligga djupare. S fick han ntligen tag i samhllet, och d ingen fr tillfllet vederlade detta, fick det en tid bra hundhuvudet fr allt ont han led. 
