August Strindberg: Rda rummet 

Nybyggarne p Lill-Jans. 

Klockan var mellan tta och nio den vackra majmorgonen, d Arvid Falk efter scenen hos brodern vandrade gatorna framt, missnjd med sig sjlv, missnjd med brodern och missnjd med det hela. Han nskade att det vore mulet och att han hade dligt sllskap. Att han var en skurk, det trodde han icke fullt p, men han var icke njd med sig sjlv, han var s van att stlla hga fordringar p sig, och han var inlrd att i brodern se ett slags styvfar, fr vilken han hyste stor aktning, nstan vrdnad. Men ven andra tankar dko upp och gjorde honom bekymrad. Han var utan pengar och utan sysselsttning. Detta senare var kanske det vrsta ty sysslolsheten var honom en svr fiende, begvad med en aldrig vilande fantasi som han var. 

Under ganska obehagliga funderingar hade han kommit ner p Lilla Trdgrdsgatan. Han fljde vnstra trottoaren utanfr Dramatiska Teatern och befann sig snart inne p Norrlandsgatan. Han vandrade utan ml och gick rtt fram. Snart brjade stenlggningen bli ojmn, trkkar eftertrdde stenhusen, illa kldda mnniskor kastade misstnksamma blickar p den snyggt kldde personen som s tidigt beskte deras kvarter och utsvultna hundar morrade hotande mot frmlingen. Mellan grupper av artillerister, arbetshjon, bryggardrngar, tvttmadammer och lrpojkar pskyndade han sina sista steg p Norrlandsgatan och var uppe p Stora Humlegrdsgatan. Han gick in i Humlegrden. Generalflttygmstarens kor hade redan tagit sitt mulbete i ansprk, de gamla skalliga ppeltrden gjorde frsk att stta blom, lindarne stodo grna och ekorrarne lekte uppe i kronorna. Han gick frbi Karusellen och kom upp i alln till teatern - dr sutto pojkar som skolkat skolan och spelade knapp - lngre fram lg en mlargosse p rygg i grset och tittade upp till skyarne genom de hga lvvalven. Han visslade s sorglst som om varken mstare eller gesller vntade p honom under det att flugor och andra yrfn gingo stad och drnkte sig i hans frgpytsar. 

Falk kom upp p hjden vid Ankdammen. Dr stannade han och studerade grodornas metamorfoser, observerade hstiglarne och fngade en vattenlpare. Drp tog han sig fr att kasta sten. Detta satte hans blod i omlopp och han knde sig fryngrad, knde sig som en skolkande skolpojke, fri, trotsigt fri, ty det var en frihet som han med rtt stor uppoffring ervrat. Vid den tanken att fritt och efter behag f umgs med naturen som han frstod bttre n han frstod mnniskorna, vilka blott hade misshandlat honom och skt gra honom dlig, blev han glad och all ofrid frsvann ur hans sinne, och han steg upp fr att fortstta sin vg nd lngre utom staden. Han gick genom korset och befann sig p Norra Humlegrdsgatan. Han fick se att ngra brder fattades i planket mitt emot och att en gngstig blivit upptrampad p andra sidan. Han krp igenom och skrmde upp en gumma som gick och plockade nsslor. Han promenerade ver de stora tobakslanden, dr Villastaden nu str, och befann sig vid porten till Lill-Jans. 

Hr hade vren brutit ut p allvar ver den lilla tcka lgenheten, som med sina tre sm stugor lg inbddad mellan blommande syrener och ppeltrd skyddad fr den nordliga vinden av granskogen p andra sidan landsvgen. Hr var en fullstndig idyll uppdukad. Tuppen satt p skalmarne till en dranktunna och gol, bandhunden lg och motade flugor i solskottet, bien stodo som ett moln omkring kuporna, trdgrdsmstaren lg p kn vid drivbnkarne och gallrade rdisorna, lvsngarne och rdstjrtarne sjngo i krusbrsbuskarne, halvkldda barn jagade hnsen som ville underska grobarheten hos diverse nysdda blomsterfrn. ver det hela lg en helbl himmel och bakom stod den svarta skogen. 

Invid drivbnkarne i skydd av planket sutto tv mn. Den ena var kldd i svart hg hatt, utborstade svarta klder, hade ett lngt, smalt, blekt ansikte och sg ut som en prstman. Den andre var en civiliserad bondtyp, med snderbruten men fet lagd kropp, hngande gonlock, mongoliska mustascher. Han var hgst illa kldd och sg ut som vad som helst - hamnbuse, hantverkare eller artist - han sg frfallen ut-p ett srskilt stt. 
