Det stora forntidsmonstret Gommelgorv sov en kommaliknande smn i sin vl dolda grotta. Det var vikingatid nr kolossen somnade. ver trettio generationer levde sina liv, men trots detta fortsatte Gommelgorv vila, lika ostrd av sommarens vrme som av vinterns frost. 

Men rtt vad det var vaknade Gommelgorv, av att tolv vargar vandrade in i grottan fr att sova sig torrskodda igenom ett ovder. En av vargarna klev nmligen rakt ver Gommelgorvs grova vnsternve. Monstret reste sig med ovntad vitalitet. Mossan som rotat sig i skinnet virvlade omkring verallt. En ond, overklig drm viftades ivg, gradvis frstod jtten att det var grottan som var den riktiga, konkreta vrlden. Gommelgorv fann sig omgiven av de oroligt vsande vargarna. 

r det redan morgon? sade kolossen till de tolv, med ett visst tvivel invvt i tonfallet. Givetvis svarade de inte. Monstrets ord ekade mellan grottans vlvda vggar. 

Det vore frvisso trovrdigt om det vore morgon, fr det verkar visst som om jag sovit lnge, fortsatte Gommelgorv ovilligt. Logiken i monologen var oomtvistlig. Monstret gjorde sig av med mossan, jorden liksom de vresiga rtter som snrjde vnstra foten. Den enorma kravlade sig ovant genom grottan, tills den groteska varelsens vldiga lekamen stod rak i det fria, omgiven av Nordnorges fjllvrld. 

Oj oj, vilka svarta moln, noterade Gommelgorv med en kvvd svordom. Var kan vl alla vnner vara? Det vore nskvrt att veta, verlade forntidsmonstret fr sig sjlv. Vemodigt visslande en vandringsvisa stllde monstret kosan mot Oslo. I forntiden, innan Gommelgorv fll i dvala, var skogarna som omgav Oslo monstrens givna favoritlger. 

Vandringen tog flera dagar, varfr vi inte kan skildra Gommelgorvs vidare den i denna kortvariga saga... 
