Det nrmade sig mars. Jag, en ensam gnglig gestalt, knallade kring i det dimmiga Amsterdam. Det karga klimatet i Nederlnderna strde mig en aning. Jag lngtade efter mildare dagar, nr jag drmmande steg lngs gatans mrka stenlggning. Asfalten glimmade efter ett tidigare slagregn. 

Det r mjligt att Amsterdam r en angenm stad nr grset r grnt, men idag knde jag mig mest frmmande. Grmelsen malde stndigt i mig, den mrkliga stmningen skrmde mig. 

ntligen framme, tnkte jag nr jag gled in i grnden dr Mikael mtte mig med ett igenknnande grin. 

Lnge sedan sist, gamle kamrat, sade Mikael glatt. Enligt denne tedde jag mig smal, ja mager. Skelettmager, anklagades jag skmtsamt, akta dig fr gamarna... Gliringarna sades med glimten i gat. 

Jag klmde fram ett tjenare. Jag anstrngde mig fr att sga det lika lttsamt, men mina nedstmda tankar regerade mitt sinne, det lt mest likt ett klagande stn nr jag stammade fram det. Mikael reagerade genast med att gmma sitt flin. 

Jag samlade mig skamset, mildrade mitt ledsna tjenare med att gra en glttig gest med fingrarna. Ingen fara, tillade jag leende. Flinet seglade in i Mikaels anlete igen. 

Det r rtt, sade den glade, mt framtiden med gldje, det finns ingen tid fr ngslan, ingen tid fr jmmer. 

Enligt min egen mening gaggade Mikael en massa tjafs, men min mage gastade efter nring, grna en tallrik lagad mat. Jag lade fram frslaget, att leta fram ett kafe fr att ta lite. 

Ja, sade Mikael, fint, det skall smaka smaskens. Framme i kafeet smrade Mikael sin franska med en massa margarin. Jag njde mig med att ta fem milligram matfett. Ja, mager r jag, sannerligen. 
